SM
Oj oj oj, vad man inte kan lura sig själv och tro att "Näää jag är inte nervös"... På natten till lördagen sov jag inte många timmar utan låg och slumrade medan adrenalinet pumpade i kroppen.
Uppstigning kl 3.00 för att väcka kroppen (vi har kunnat konstatera under våren att alla klockslag innan klockan 12 brukar betyda en något mindre lyftvillig Rebecca-kropp). Upp och ut, jag på den blommiga damcykeln och min hjälte och klippa i stormen Oskar på sina egna ben. 5 km avverkades i ett långsamt tempo.
Väl på plats var jag först att väga in (kändes bra att "vinna" det
) och fick sen värma upp och byta om.
Inför första böjen ville jag mest bara gå genom jorden, dö, försvinna, explodera. Under minuterna från det att jag gjort sista uppvärmningsböjen till det att jag gick upp på flaket svettades ut minst ett kg.
Upp på flaket för att lyfta 150 kg. Upp kom den, men dömdes bort pga djupet.
Inför andra var det nervöst, mest för att jag ville "hinna" få med mig mer än 150 i tredje. Men i andra visste jag om att vikten inte var något problem och satsade på att släppa igenom och fick alltså 150 godkänt.
Den tredje knäböjen var klockren och jag fick med mig 157.5 från knäböjen.
Så till bänken som strulat något enormt de sista veckorna. Jag tvivlade lite på att jag ens skulle få med mig första lyftet.
Men första lyftet gick som en dans och 70 kg kom upp (med rumpa och fötter nere). Här kom min icke-erfarenhet in och jag slappnade av inför sista lyftet. Tvärbom på 75 kg. Inför tredje visste vi att 75 måste upp för att jag skulle vara med i toppen. Och upp kom den!
Marken känns ju som en semester jämfört med bänk och böj. Får man upp den så får man upp den, utan att behöva oroa sig för rövlyft eller djup.
160 och 175 var papper den dagen, och det kändes inte som jag brände så mycket på dem.
Efter andra marken satt jag i ovisshet och försökte intala mig själv att Mascot och Oskar visste vad de höll på med. De enda instruktioner jag fick var att fokusera på nästa lyft. (Har fått veta i efterhand att mitt tredje lyft först sattes till 200 för att få gå sist och kunna eventuellt klättra en placering). Det gick vägen och efter att Emma Andersson nöjt sig med 185 i sista, betydde detta att jag med 188 skulle ta silvret.
Upp på flaket och upp kom ju stången, t.o.m. förbi knäna. Men inte mer. Tror här att min bristande erfarenhet med dålig sömn och kanske klent med mat, spelade roll. Det är det enda som grämer mig så här i efterhand. Skämde iaf inte ut mig
VIlken fantastisk helg! Det har gett mig mersmak och nu jäklar rullar tåget vidare!
Är så väldigt tacksam för att Mascot stått ut med ett och annat känsloutbrott. Och för Erik och Jaz som fick mig att verkligen börja med styrkelyft. Och Bella som visade mig tidigt att the sky is the limit och man kan lyfta hur mycket som helst! Och alla ni andra som man träffar på gymmet och ger en sån energi och sånt stöd. Det är guld värt!